Vegetariskt storkok & lite "döden, döden".

Har varit sugen på spagetti och köttfärssås hur länge som helst nu. Så häromdagen tänkte jag att det skulle bli av och en rejäl laddning därmed.
Men så tänkte jag lite till....varför inte gå utanför sin komfortzon som det så vackert heter och göra något nytt.

Varför inte en helt vegetarisk köttfärssås på Quornfärs. Det har jag aldrig provat, men tänkt flera gånger.

Sagt och gjort: "EN GARDE!"

Den mystiska Quornfärsen införskaffades. Sen var det mest en fråga om vad som fanns hemma.
En burk hela tomater. Det skall jag säga er, jag använder nästan aldrig krossade tomater utan istället hela tomater på burk som jag själv grovhackar och blandar med spadet. Jag tycker det smakar jättemycket mer tomat än de olika krossade alternativ man kan köpa som i min mun mest smakar vatten. Pröva detta istället nån gång och se vad du tycker?
En gul lök hittades i skafferiet gömd bakom två trötta morötter.

Löken frästes i smör tillsammans med en halv finhackad morot och hälldes över i en kastrull. Därefter fick färsen sig en omgång med rikligt med både smör, värme och olja. Salt, svartpeppar, cayenne, paprika pulver och en del färsk vitlök tillsattes sedan åkte alltsammans ner i kastrullen och tomathacket, en skvätt japansk soya, lite vatten och grönsaksbuljong. Den fick sedan småputtra försiktigt nästan en timme.

Det blev en rejäl kastrull det. Alltså ibland är nykokt spagetti något av det godaste som finns. Helt nykokt med lite smör och salt på, ett varv med pepparkvarnen bara.
Köttfärssåsen fick högsta betyg av Sambon.

Jag tyckte också det smakade bra, men det är lite med veggoprodukter som med fisk för mig. Jag känner mig inte riktigt mätt. Kanske är det ämnesomsättningen eller att jag tidigare lidit av B-12 brist eller så är jag helt enkelt förtappad av många års köttmissbruk.

Så jag kunde inte hålla mig utan grillade en saftig och kryddig handgjord Chorizo som "garnityr" till min portion. Såsen blev som sagt helt ok, bra konstistens och fyllig smak. Skall jag ge mig själv en anmärkning så blev det nog aningen för sött, kanske var det moroten som gjorde det!?

Kul att testa nåt nytt iaf och det blev fina lunchlådor till Sambons stora glädje. Bara det var värt projektet i sig.






Men hur var det med "döden, döden" då !?

Jo Astrid Lindgren ringde sina två systrar varje dag hela sitt vuxna liv. Någon gång förmodligen när de blivit lite äldre kom de överens om att alltid börja sina samtal med att säga "döden, döden". Så var liksom det ämnet avhandlat.

Hon berättade denna lustiga anekdot i en intervju jag såg nån gång på TV och jag tyckte det var så roligt att jag lade det på minnet. Missförstå mig inte nu, det finns inget roligt i död och olycka på något sätt. Tvärtom.
Däremot så tyckte jag Astrids förhållningssätt till just detta ämne var charmigt.
Hon menade på att det annars skulle komma upp någon gång förr eller senare under samtalet, så det var lika bra att så att säga "bränna av det på en gång".

Jag kom att tänka på det tidigare under dagen efter ett samtal jag haft och jag tänkte på det efter det att vi hade ätit.

Vilken gåva livet är.
Här och nu.

Eller som Ulf Lundell sjöng: - "jag bär mina ärr som medaljer".

Trevlig Helg!
//Andy