Hopp & god mat.

 Mysiga Höst.
Jag kan på ett sätt tycka det rätt skönt nu när Hösten är här på riktigt. Man kan tända levande ljus varenda kväll och stöka runt i köket. Kvällsluften är sval och ren när man vädrar sovrummet. Det är andra smaker i grytorna. Mustigare.

Jag har ju blivit lite småkär i Cannelonni som jag gjort några gånger både enligt Jamie Olivers version och lite egna tolkningar. Idag gjorde jag en helt fri version.

Jag krånglade inte till det så mycket. Kokade en styck broccoli bukett i grönsaksbuljong på slutet slängde jag i ett par rejäla nävar bladspenat för att lyfta ur allt med en hålslev. Med några matskedar av buljongen, en halv rödlök, fem vitlöksklyftor, timjan och röd chili körde jag några varv med mixerstaven.

Tyvärr blev det lite för lös konstisens på fyllningen, trodde jag! Men efter att den stått och svalnat och ångat av ganska mycket så visade det sig att det faktiskt blev ganska perfekt. Jag har vid det här laget helt övergett ambitiösa spritsar och skit vad det gäller att fylla pastarören.

Det är helt enkelt ingen idé. Det är tusen gånger lättare att göra med händerna och fingrarna. Okej det är lite grisigt men jag inbillar mig att INGEN Italiensk mormor skulle stå med en fjantig sprits och fylla dom?

Krossade Mutti tomater med lite extra kryddor och olivolja i botten på en ugnsfast form. I med dom fyllda rören. På toppen häller jag Jamies snabb variant av Bechamel dvs. creme fraische blandat med lite av buljongen och massor av riven parmesan. Ytterligare lite mer riven parmesan ovanpå och in i ugnen sisådär 35min.

Ljuvligt gott!

En inte annars så glamourös fläskkarré fick en behandling när koket startade och fick sedan ligga i rumstemp tills det var dags för stekning.
Behandlingen var helt enkelt att i en mortel stöta vitlöksklyftor, salt och timjan till en härlig pasta som smörades in på båda sidor av köttet som först fått ett par rejäla knytnävsslag mot skärbrädan.

Krämigheten mot den lätt brända och salta parmesanen i Cannelonnin ihop med en krispig syrlig sallad och det saftiga vitlöksdoftande grisköttet blev en riktig höjdare.

Enkelt, ganska rustikt och lite höstigt. Lite mer kolhydrater för att klara den kommande vintern.

Jorå, så kan det gå till här i Kålltorp.
Jag känner den friska kalla havsluften mot kinden när jag promenerar med Rejjan.

Vinden viskar förtroendeingivande:

"Förändring är på väg, goda tider stundar".

Vet inte om jag hörde fel?
Tror inte det.

Hoppas inte det.

Hopp är det viktigaste vi har.

Hopp och god mat.

Ha en underbar Lördag mina vänner.
//Andy.